-

Det finns folk som seriöst inte orkar mer. Jag menar det.
dom ger fan upp när som helst.
Och det går inte ens att FÖRSÖKA förklara för sin  egna mamma, för hon vill inte tro på ett skit av vad man säger. Hon vill bara få fram någon slags sanning som inte finns.

Är det missbruk?
Knarkar du?

Nej, det har man  kanske aldrig testat. Kan inte människor bara ta och inse faktumet att man kan må dåligt utan att något underligt eller hemskt ska ha hänt? Ingen måste ha dött, man måste inte ha snetrippat eller blivit rånad på något dyrbart för att man ska ha en anledning till att må dåligt. Sluta leta efter anledningar och tro på vad en person säger när dom säger det; någon har ångest och känner sig misslyckad, eftersom att någon inte orkar ta sig igenom skolan. Förut var det kanske ett mål, men nu tappar du känslorna mer och mer. Trycker undan alla känslor tills alla kommer tillbaka i en stor våg och du blir som psykiskt förlamad. Du orkar inte gå upp. Du orkar inte äta. Du orkar inte duscha. Hur i helvete ska du då orka ta dig till skolan varje dag?

Det bara går inte. Världen är en ond plats tycker du. Vi intalar oss själva att meningen med livet är att tjäna pengar. För utan utbildning, utan jobb och utan pengar så har man INGEN chans i livet. Därför är du chanslös. Därför gråter du dig till sömns och din mamma förstår inte, pappa förstår inte, ingen förstår dig. Såklart du skiter i att svara, såklart du isolerar dig. Och självklart vill du spendera din tid i livet med den du älskar att vara med. Du tycker att du gör rätt som lägger din tid på kärlek, som kan få dig att le mitt i en gråtattack. För utan honom, vem har du då? Vänner är skit, vänner hör inte av sig på 5 månader, vänner lånar pengar utan att betala tillbaka, vänner utnyttjar varandra. Du vill ha något djupare än den där ytliga bekantskapen som kallas vänskap.

Och du förvandlas till ett jävla vrak och allt skylls på dig. Ingen som har tänkt på vad som har gjort dig till den du är? Uppfostran kanske? Kanske att du blivit utfryst i det som var ditt hem, hela din jävla ungdom? Kanske att dina föräldrar inte förstår dig och inte ger dig något stöd? Att ingen står på dig sida? Att mamma prioriterar jobb framför  och din pappa prioriterar sin kvinna framför dig? Det finns så mycket som påverkar dig och du tror ärligt talat inte att det bara är du som behöver hjälp. Ändå skylls allt på dig.

Allt är ditt fel och det får dig att tappa hoppet och försvinna mer och mer, bara så att ni vet. Alla kanske undrar varför du är så tyst.

Tro mig, been there done that. Hur svart allt än är, hur lite du än har att gå på.. Så lita på dig själv. Följ dina drömmar. Se det positiva och glöm allt det negativa, för ju mer negtivt du ser destu mer negativt får du. Se det tvärtom och jag lovar att det kommer hända förändringar. Älska allt du hatar och älska allt det du älskar. Jag har varit i ett hål många gånger under min ungdom det händer alla, mer eller mindre. Men vissa fastnar där och då gäller det att finna ett ljus, ett ljus räcker. Du är älskad. Du är bra. Du är stark. Inget som händer kan någonsin ta ifrån dig om du inte tillåter det.