-

Jag vet att jag absolut inte är den enda som umgås, till och med älskar vänner som logiskt och ärligt inte bidrar med nagonting ljust i mitt liv. Och nu menar jag inte att en vän måste ge energi eller gläje ständigt. Jag syftar mer på vänner som sätter sig själv först jämnt, trots att du behöver henne. Jag tänker på vänner som du måste jaga, förlåta och eller ställa upp på gång efter gång men som aldrig visar uppskattning. Vänner som pratar om dig bakom din rygg, vänner som pratar men vägrar lyssna. Vi säger alla att sådana vänner är inga bra vänner. Men varför är dem kvar i livet som dina vänner?

Är det vänligt att alltid kräva allt av dig men att aldrig kunna ge tillbaka? Är det vänligt med upprepade bråk om skitprat eller oaccepterat beteende?

Jag har inte själv fattat varför jag inte kan sålla bort dem jag "älskar" men som inte är värda att bli älskade! När man sårats gång på gång, fõrlåtit dem gång på gång, blivit baktalad gång på gång och fortfarande är man så rädd att förlora dem.

Men jag vet vilka som ger mig glädje och vänskap, det är dem som pratar och lyssnar, dem som ringer och svarar, dem som hör av sig när du mår dåligt, dem som kan skippa att festa tre helger i rad för att kunna umgås med dig då du bara vill vara i lugn. Det är dem som inte bara pratar om sina problem utan även är intreserade av dina, dem som inte bara glädjs åt sig själva utan även dig!

Hur många sådana vänner har du? Var rädd om dem och låt dem aldrig gå, för efter ett tag blir du likadan.. Och det är inte något någon strävar efter. För det känns likmsom inte äkta.